Maria får besök av sin syster Emma och de har inte träffats på två år, sedan mammans begravning. De har lite svårt att uttrycka vad de känner men trots det så pratar de mycket med varandra. Fast det är mer som långa monologer eller kanske tankar istället för samtal.
När jag läst boken kände jag att det kanske inte riktigt varit en bok för mig. På ett sätt gillade jag språket men samtidigt var den lite overklig med sättet de pratade. Brukar personer prata så? Jag har en annan bok av Linda Olsson och den kommer jag nog att vänta med ett tag och hoppa in i lite andra böcker så länge.
Betyg:
1 2 3 4 5
"Ett gripande familjedrama om svek, sorg, hopp och förlåtelse. Med stor psykologisk skärpa skildrar Linda Olsson två systrar vars liv har formats av den barndom de delat, och ändå inte delat.
I ett stort hus på Costa Brava i norra Spanien, Pyrenéernas sista utpost innan de försvinner ner i Medelhavet, väntar Maria med bävan på sin syster Emma. Sist de sågs var på mammans begravning för två år sedan. Sedan dess har Maria levt en ensam tillvaro.
Det är oktober och turisterna har precis lämnat den lilla staden. De båda systrarna promenerar, simmar i det ännu ljumma havet och tillbringar långa kvällar på husets takterass. Deras samvaro är stel och konversationerna tafatta. Emmas närvaro inkräktar alltmer på Marias liv.
Men successivt kommer deras barndomsminnen ifatt dem och till slut måste de närma sig det som inte går att samtala om. Om den förlorade systern, hon som dog. Den älskade. I bakgrunden finns hela tiden deras mamma. Alltings början och alltings slut."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar